Vi som var där

VI VAR DÄR NÄR det skedde, när pojkarna blev män och när det stora steget mot Lennart Johanssons-pokal togs.

Att stå på södra stå, med dålig sikt (obefintlig över bildskärmen) och egentligen inte uppfatta hur nära nederlaget var, var en mäktig känsla. Tillsammans med närmare 2000 andra fränder förenades vi under en gemensam passion, och visade varför Guldet ska hem. En total euforikänsla spred sig efter att bollen åkt över mållinjen ovanför en vilt sprattlande AIK-målvakt. Det går inte att beskriva den sortens känsla för någon som inte älskar ett fotbollslag. Det är den känslan som gör att jag år efter år, i alla väder och oavsett motstånd står och ser på 10 blåvitrandiga spelarna jaga läderkulan.

Att matchen i sig var krampaktig och att vi spelade under all kritik gjorde inte så mycket. Ingen kunde stoppa oss denna kväll. Stockholmsresor är alltid speciella och det här var första gången någon från Growla-redaktionen åkte hem från huvudstaden med tre poäng trots flertalet försök. AIK-anhängare försökte efter matchen att starta bråk och stod utanför Råsunda en längre stund i väntan på att vi skulle bli utsläppta. Det renderade i att alla 2000 Göteborgare fick stå kvar på läktaren i 45 minuter efter matchslut.

Det kan låta tråkigt, men det var en av de bästa stunderna under denna säsongen. Spelare kom inte bara ut en eller två gånger utan vi fick se änglarna otalet gånger. Från en extra avtackning tills dess att de kom tillbaka ut för att jogga ner och stretcha. Efter att vi under fem minuter oavbrutet sjungit "Vi vill se Håkan Mild" kom så legenden ut under vilt jubel och det syntes hur mycket han älskar klubben och dess supportrar. Annars gjorde Tobias ett rätt intressant låtval när han tystade klacken och började sjunga "Alla heter Glenn i Göteborg". Han brås på far sin.

Att bussarna sedan hade kört fel och missat arenan vilket renderade i en halvtimmes väntan i duggregn utanför ett mörk och kallt Råsunda gjorde inte så mycket. Vi hade vunnit, vi var serieledare inför sista omgången, och under en stund kändes det som om jag var oövervinnelig. Att bussresan hem blev lång gjorde inte heller så mycket även om kroppen var väldigt mör när man sträckte ut sina ben utanför Nils-Erikssonsterminalen. Nu gäller det att behålla känslan av oövervinnelighet till på söndag, då kommer det bli en fest av sällan skådat slag.