Nära, men ändå så långt borta

ATT TRE AV growlarna styr kosan mot Beijing den 25: e januari är ingen nyhet. Resan har känts avlägsen under en längre tid. Har inte greppat än att den faktiskt ska ske. Idag kändes dock resan avsevärt mycket närmare då Andreas packade sin väska och åkte till Hong Kong för att där börja sin Asienresa.
Hans resa kan följas på Resdagboken, under aliaset Sarnberger.
Jag ser fram emot många härliga foton och inlägg som ska göra att vår resa inte känns allt för avlägsen.

Nu är det 65 dagar, 8 h, 53 min, 20...19...18...17...16...15...14 sekunder kvar

hmm

ledig idag vad ska man göra vad ska man göra ölölölölölöl

Rådlös en söndag..

Jag sitter framför datorn. Rådlös.

Efter att försökt googlat fram några bra spel att skaffa, ger jag upp. Det finns mycket skit, samtidigt som jag inte riktigt vet vad jag vill ha.

Har ni några ideér?
Skriv gärna lite om spelet, vad du tycker om det och hur man kan få tag på det.

Låt oss tillsammans få bot på rådlösa söndagar!

Vad hände sen?

TROTS EN BULTANDE värk, uppsvälld käke, svårigheter att äta och prata finns det fördelar med att dra ut visdomständer. Jag har under tre dagar kunnat se på Eurosport och den pågående turneringen i strandfotboll som går av stapeln i Rio de Janeiro. Vi har alla undrat vad som har hänt med vissa spelare som spelat i Blåvitt under åren. En sådan spelare är Mamadou "Big Mama" Diallo som gjorde en bejublad (?) sejour i den blåvita dressen. Jag kan meddela att han nu mer är en del av de Senegalesiska strandfotbollslaget. En lite udda karriärväg att välja som fotbollsspelare.

"Det görs för lite mål"

DET PRATAS OFTA OM att det görs för lite mål, att fotbollen nu mer är för försvarsinriktad. Det skrevs om en mängd förslag, allt från större mål till att likt hockey, spelare ska få kortare utvisningar under matchens gång efter fula företeelser. Inget förslag övervägdes någonsin seriöst men det har ändå blossat upp en debatt om att det "görs för lite mål". Nu när Allsvenskan är avslutad tog jag mig en titt på resultaten och kunde då dra några slutsatser.

Det spelades 182 matcher i Allsvenskan i år och under de matcherna gjordes det 466 mål vilket ger ett snitt på 2,56 mål per match. Utöver det har det spelats 11 stycken matcher som slutat 0-0. Av följande statistik kan jag dra slutsatsen att det görs en del mål, och att det bara är 6 % av matcherna som slutar mållösa.

Hur ser det då ut historiskt, gjordes det fler mål förr? Jag började med att se på senast IFK Göteborg stod som seriesegrare 1996. Det året gjordes 482 mål på 182 spelade matcher, 16 mål fler, vilket ger ett snitt på 2,64 mål per match.

Om man går ytterliggare några år tillbaka i tiden till det gyllene året 1982 kan man läsa att det gjordes 346 mål på 132 spelade matcher, vilket ger ett snitt på 2,61 mål per match. Alltså något fler än i år men lite färre än 1996.

För att ge det hela ett än mer historiskt perspektiv jämförde jag även med 1958, året då VM spelades i Sverige. Det sägs att det gjordes mycket mer mål förr, men stämmer verkligen det? Ja det gör det, till viss del då det gjordes 674 mål i Allsvenskan. Dock spelades det samma år 264 matcher och slår man ut ett mål-snitt per match hamnar det på 2,55 mål per match.

Det gjordes alltså fler mål per match i årets Allsvenska jämfört med 1958 års upplaga. Snittet ligger dock väldigt jämnt och det är små förändringar per säsong. Jag har inte studerat internationella ligor eller landslaget men i Allsvenskan finns ett tydligt mönster. Det gjordes inte fler mål förr än vad det görs idag. Det kan ha flera förklaringar men den som jag anser vettigast är att såväl försvarsspel som anfallsspel utvecklas i jämn takt och nya sätt att försvara sig på ger nya möjligheter och utmaningar att göra mål på och vice versa.

Det är enligt min mening dags att lägga ner snacket om den tråkiga fotbollen som spelas idag. Det gjordes i snitt fler mål i Allsvenskan 2007 än 1958 och endast små förändringar jämfört med 1996 och 1982. Idag spelas en snabb, snygg och effektiv fotboll som ger lika mycket mål som förr.

Sex potioner guldpytt senare

NU HAR DEN SJÄTTE dagen med guldpytt avslutats och även om det fortfarande är mindre än en vecka sedan guldet säkrades är det nu dags för en liten reflektion över säsongen och guldrushen.

Inför säsongen tippade jag Blåvitt som 7: a efter 26 spelade omgångar, ett tips som då kändes optimistiskt. Inför säsongen hade det värvats bland annat en okänd isländsk back som hade en stor "Hjalmar-känsla" över sig, en skadad Helsingborgare och en division 2 spelare. Det var med andra ord inte mördande konkurrens om platserna i Blåvitt. Samtidigt visste man att Bengan sjöng på sista versen och visade på hösten 2006 hur bräcklig han var.

Alla vet ju hur det gick, Ragnar blev en av Blåvitts bästa värvningar genom tiderna, Eldin blev en bra truppbredare (och höll sig kry), Markus Berg blommade äntligen ut och spottade in mål under 17 omgångar, Olsson tog tag i mittfältet och styrde stundtals matcherna helt själv. Pontus fick ett nytt genombrott som anfallare, Hjalmar samlade ihop sig och gjorde en bra säsong, Sella skakade av sig rättegången och blev bara än mer fokuserad samt att Gurra visade ”Mild-potential”.
Det sägs att ett lag som ska ta guld ska ha en gnutta tur, i år hade vi mer än en gnutta.

En aspekt som lätt glöms bort är den massmediala uppmärksamheten, eller rättare sagt avsaknaden av den. Den gamla blåvita målvaktslegenden Wernersson uttalade sig gång efter annan i SVT om vem som skulle ta guld. Blåvitt nämndes inför förrän det bara var två omgångar kvar. Under hela säsongen har vi slagit ur underläge, och under våren förtjänade vi det då vi spelade dålig. Att inte känna en konstant press från media möjliggjorde att många av de unga spelarna kunde fokusera på spelet. Jag tror en eller flera av de unga spelarna exempelvis Ragnar, Pontus, Gustav eller Vasques skulle ha kunnat komma in i en stor svacka om trycket utifrån skulle ha blivit för stort. När väl medierna började fokusera på Blåvitt var guldrushen redan i full gång och truppen var såväl samspelt som sammansvetsad.
Det var helt enkelt vårt år i år.

Jag går fortfarande omkring som i ett töcken, berusad på guldglädje. Känner man sig trött eller sliten är det bara att tänka tillbaka på söndagen och kroppen fylls med glädje, lycka och värme. Det är ett sjukt beteende att vara så påverkad av ett fotbollslag, och det går inte att förklara för en "soffsupporter". Dock ger jag själva f-n i vad de tycker just nu. Det här var vår seger, vår glädje, vår lycka och det kan ingen ta ifrån en. Den känslan kommer att sitta i, i upptill ett år.