Why god, Why?!

Jag är en svag människa, mycket svag. Igår gjorde jag det som jag sedan länge lovat mig själv att aldrig göra. Vad som knuffade mig över kanten var att jag, bara för någon dag, återigen fick smaka på den förbjudna frukten. Nu är frågan om det är värt att bli utkastad ur paradiset och avsäga sig alla de privilegier som fanns där, så som sociala aktiviteter och träning.

När jag av misstag halkade in i spelet Last Chaos visste jag att det här var början till slutet. Direkt kände jag tillfredsställelsen av att springa runt i en sagovärld där bara fantasin sätter gränser. Att återigen få svinga sin klinga och se det ena efter det andra groteska monstret falla offer för mitt svärd.

Från den stunden fanns ingen återvändo, gud hade stängt porten bakom en och nu fanns det bara en väg att vandra, en väg jag 2004 svor att jag aldrig skulle ta. Portarna till Azeroth har öppnats och jag står nu där, redo att återigen (Diablo II) bege mig in i en fiktiv värld.

Jag har börjat spela WoW...


Glad midsommar på er!